söndag 28 april 2013

Katrine Kielos om vad som är den mest centrala frågan i hela klimatdebatten

Att vara kultur- och ledarskribent är nog inte alldeles lätt - särskilt inte om man har ambitionen att bidra med något nytt i debatten snarare än att bara apa efter vad andra skriver, och om man samtidigt har deadlines och produktivitetskrav hängande över sig. Då riskerar man att behöva släppa ifrån sig även mindre lyckade texter vilkas resonemang vid närmare eftertanke inte visade sig gå ihop. Ett exempel på en sådan är enligt min mening Katrine Kielos Klimatförändringen är en man, i DN häromdagen. Jag gissar att hon hade åtagit sig att för DN:s artikelserie Min stund på jorden anlägga genusaspekter på klimatfrågan, och alltför sent upptäckt att det mest bara blev ett sammelsurium av floskler om kvinnlig passivitet och självuppofring kontra mandom, mod och morske män. Jag skall inte fördjupa mig i hennes text, annat än att ge min reaktion på hennes avslutande punchline:
    Vad "en riktig man" är och inte är, kan faktiskt vara den mest centrala frågan i hela klimatdebatten.
Va? Kan det vara så? Knappast. Jag vill inte påstå att jag säkert kan svara på vad som är "den absolut mest centrala frågan i hela klimatdebatten", men en stark kandidat är
  • Hur skall vi kunna åstadkomma en minskning av våra globala växthusgasutsläpp?
Hur som helst är den alldeles bestämt mer central för klimatdebatten än Kielos förslag "Vad är en riktig man?", och jag har inga som helst problem att komma på fler frågor med samma egenskap, inklusive följande, icke rangordnade, lista.
  • Hur skall världens fattiga länder kunna lyfta sig ekonomiskt utan att det leder till en klimatkatastrof?
  • Hur bör vi väga våra omedelbara intressen mot kommande generationers, och vilken diskonteringsränta bör vi ansätta för att återspegla denna avvägning?
  • Är det bara för deras förmåga att generera ekonomisk vinning för oss människor som vi bör bevara ekosystem och biologisk mångfald, eller har vi en skyldighet som går utanpå detta att förvalta Jorden Vi Ärvde?
  • Hur stor är koldioxidens klimatkänslighet?
  • Hur mycket ytterligare uppvärmning har vi genom de utsläpp vi redan gjort intecknat oss för?
  • Hur mycket uppvärmning tål vår planet utan att sätta igång en irreversibel nedsmältning av Grönlandsisen som på kanske bara några få århundraden kan leda till sex meters höjning av havsytan?
  • Hur skall vi få den amerikanska kongressen att ta klimathotet på allvar?
  • Koldioxidskatt eller handel med utsläppsrätter - vilket system är bäst?
  • Hur bör vi göra med kärnkraften - går det att hejda klimatförändringarna utan att ta hjälp av den?
  • Är det möjligt att kraftigt bygga ut produktionen av biologiska drivmedel utan att det går ut över världens matproduktion och skapar svält?
  • Är det rimligt att vi fortsätter äta kött?
  • I vad mån riskerar växthusgasutsläpp från den tinande tundran att accelerera uppvärmningen?
  • Hur stor är den samlade klimateffekten av våra aerosolutsläpp?
  • Har de internationella förhandlingarna om minskade utsläpp gått så dåligt så länge att det är dags att på allvar ta upp frågan om geoengineering?
  • Hur skall vi hantera framtida klimatförändringsrelaterade flyktingströmmar?
  • Är det OK att rika länder genom bistånd till klimatåtgärder i fattiga länder "köper sig fria" från att behöva göra åtgärder på hemmaplan?
  • Hur stor uppvärmning tål regnskogarna?
Etc. Jag skulle med lätthet kunna fortsätta listan tills jag kommer upp i ett tresiffrigt antal frågor som alla är mer centrala än Kielos förslag. Jag påstår inte att "Vad är en riktig man?" skulle vara en ointressant fråga - alls inte - men i klimatdebatten är den trots allt tämligen perifer.

8 kommentarer:

  1. Jag tycker också att det här är konstigt:

    Idén om ”offer” och att ”offra sig” är en av klimatfrågans mest centrala komponenter. ”Väljarna är ovilliga att göra uppoffringar” heter det. ”Vi kommer inte att ändra våra konsumtionsmönster och skapa ekologiskt utrymme för utvecklingsländerna. ”Människor vill inte ”offra sig”.

    Men det handlar inte om vi ska "offra" oss, utan om att vi ska ta ansvar. Vi ska inte göra saker som kan få allvarliga negativa konsekvenser för andra människor, inklusive framtida generationer för de närmsta tusen åren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har någon gång påpekat, Björn, hur påtagligt lika du och jag tänker i många avseenden. Men det som nu just hände tar nästan priset: just som jag skall till att svara på Lars träffsäkra kommentar, så dyker det upp en kommentar från dig som ned till varje bokstav och varje skiljetecken är identisk med vad jag tänkte skriva!

      Radera
    2. Haha! Nu kanske sannolikheten för detta ändå inte var mikroskopisk, med tanke på den blott fem tecken långa kommentaren. Men då ska man å andra sidan betänka att jag, när jag läste din text, flera gånger drabbades av samma känsla, och var på vippen att skriva ungefär det som du just nu skrev... ;-)

      Radera
  2. Din artikel om diskonteringsränta m.m. gillar jag skarpt. Den ska jag låta mina elever läsa och diskutera.

    SvaraRadera
  3. Får man vara en aning ironisk i detta allvarliga sammanhang.
    Genom att skriva detta inlägg och speciellt den uppräknade listan utan egentligt slut så har du bekräftat Katrins hypotes.

    Mannens överordnade fokus på handling och aktivitet istället för att välja det "kvinnliga" spåret passivitet.

    Just detta var den dystopiska slutsatsen av Katrins artikel.

    Mannen som passiv drönare som den enda lösningen.

    SvaraRadera
  4. De "riktiga" männen i USA och Kina som sitter på en stor del av de politiska lösningarna i denna fråga åstadkommer ju inte mycket mer än någon slags mätning av del i kroppens mellanregion så Kielos vinkel känns inte helt fel.

    SvaraRadera
  5. Hahaha! Det var riktigt roligt skrivet! För att inte säga träffande... Tack för dagens skratt!

    SvaraRadera